WiN-profil

Evelyn Sokolowski

På vilket/vilka företag har du arbetat?
Efter att ha disputerat på Uppsala universitet 1959 började jag på ASEA (senare ASEA ATOM). Som representant för företaget deltog jag i OECDs forskningsprogram vid tungvatten reaktorn i Halden, Norge, som tagits i drift 1958. Reaktorn låg mitt inne i staden, insprängd i ett berg (den är fortfarande i drift). Förutom att användas till forskning så skulle reaktor även leverera het ånga till stadens massafabrik. Mina tre år i Halden var lärorika och spännande. Bl a fick vi uppleva en LOCA(”Loss of Coolant Accident”, kylmedelsförlust). Den ledde inte till några bränsleskador, och oron gällde i huvudsak förlusten av dyrbart tungt vatten!

Efter Halden kom jag till Studsvik och AB Atomenergi och forskade inom experimentell reaktor fysik. Jag ansvarade också för en seminarieserie om kärnkraft, där experter från olika organisationer föreläste i skilda ämnen som neutronfysik, materialteknik, termohydraulik, strålskydd och avfallsproblematik, som allt hade relevans för säkerhet. Eftersom kärnkraftsäkerheten höll på att bli politiskt kontroversiell, ville jag samla den presenterade kunskapen på ett för icke-experter begripligt sätt, vilket 1974 ledde till en populärvetenskaplig bok ”Kärnkraften – principer och problem”. En pikant detalj var att jag i inledningen kom in på klimatforskarnas oro för växthuseffekten och hånades för detta av miljörörelsen.

Vid den här tiden var det bara KTH och CTH som erbjöd högskoleutbildning i kärnteknik. Eftersom det inte täckte efterfrågan lyckades jag övertala Uppsala och Linköping att i Studsvik gå samman om en komprimerad kärnkraftkurs för både teknologer och redan industrianställda som saknade formell utbildning i ämnet. Jag tror båda kategorier gagnades av detta. Som lärare rekryterades många av de experter som medverkat i seminarierna, och Studsvik stod för unika laborationsmöjligheter.

Kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 fick en stark negativ inverkan på opinionen. Regeringen ville inte längre stå bakom den beslutade kärnkraftsutbyggnaden – man tillsatte en reaktorsäkerhetsutredning och beslöt om en folkomröstning 1980. Jag medverkade i den förra och ingick i styrelsen för den kärnkraftpositiva ”linje 1” inför folkomröstningen.Som ett led i den upprustning av säkerheten som blev en följd av Harrisburg bildade kraftindustrin ett nytt litet expert företag, RKS (Rådet för kärnkraftsäkerhet), med uppgift att bevaka säkerhetsinitiativen utomlands, och där erbjöds jag en anställning. Den medförde många resor och internationella kontakter. Av administrativa skäl införlivades RKS senare med det ävenledes företagsägda KSU (KärnkraftSäkerhet och Utbildning).

Nästa omskakande händelse var haveriet i Chernobyl 1986, den enda kärnkraftsolyckan som haft svåra omgivningskonsekvenser. Också i Sverige blev kärnkraften åter politiskt sprängstoff. Efterfrågan på information blev större än någonsin då Sverige drabbades direkt av olyckan genom det radioaktiva nedfallet. Jag föreslog då att vi skulle uppgradera den informationskälla som fanns i det gamla RKS, och rikta den inte bara till ägarföretagen utan också tillpolitiker, massmedia och en intresserad allmänhet. Vårt verktyg skulle bli en oberoende expertgrupp, ”Analysgruppen” på ca 10 personer, från kraft- och tillverkningsindustrin, högskolorna och myndigheterna, men tillsatta på personliga meriter. Gruppen arbetade genom telefonmöten, där man varje vecka diskuterade nya frågekomplex och hur man skulle angripa dem. I viktigare frågor utarbetades en rapport som publicerades i vår serie ”Bakgrund”. Kravet på Analysgruppens oberoende var oeftergivligt och accepterades av våra finansiärer kraftindustrin. Jag kom att leda Analysgruppen till min pensionering, och upplevde aldrig att man försökte bryta överenskommelsen. Tiden med analysgruppen blev för mig den mest tillfredställande i yrket, med hög intellektuell nivå, stor öppenhet, tolerans och gott kamratskap.

Yrkesbefattning?
När jag gick i pension tyckte jag att 40 år med kärnkraften räckte, eftersom jag har många andra intressen som fått skjutas åt sidan, t ex etologi, evolutionsbiologi och europeisk nutidshistoria. Dessutom bor jag fortfarande på min ägandes gård sedan 30 år, med dess djur, både vilda och tama. För två år sedan fick jag min första skönlitterära bok publicerad, och en andra är på gång.

Varför tycker du att det är viktigt med ett kvinnligt nätverk som WiN?
Under större delen av mitt yrkesliv fanns det väldigt få kvinnor inom tekniken, och jag kan inte påminna mig om att jag upplevt diskriminering. Det kan dock bero på att jag aldrig lockats av någon hög administrativ tjänst av det slag man nu vill ha kvotering för (något som jag tycker är horribelt och förnedrande).

WiN är viktigt för att kvinnor i allmänhet är mer skeptiska mot (rädda för) kärnkraften än män och därför rimligen är mer mottagliga för saklig information ifrån kvinnor.

I analysgruppen har det hela tiden funnits mellan två och fyra kvinnor, men kanske inte i första hand för att göra intryck på andra kvinnor utan för att de varit framstående på sina områden. Samhället måste vänja sig vid att ta vara på hög kompetens där den bäst behövs, oavsett om den finns hos en man eller kvinna.

På vilket sätt har du haft nytta av WiN i ditt arbete?
WiN startade under mina sista yrkesverksamma år och jag gick aldrig med men WiN har mitt fulla stöd.